Varmt välkommen hit! :)

Detta år tänker jag tillägna mig själv.

Jag ska ta tag i det som gömts undan så lång tid. Det som faktiskt smärtar mig dygnet runt, varje sekund, varje dag och alltid kommer att göra.

Det finns en mapp med brutala bilder och ord. De ihophäftade buntarna från rättegången, samtalen till sos, alla förhör. På 4 år har jag bara orkat bläddrat lite fort. När jag ser korten på mig själv i sjukhussängen brukar känslorna översvämmas och jag får en kvävningskänsla. Sedan lägger jag tillbaka allting och försöker glömma att jag ens haft det livet innan.

När jag börjar läsa raderna så är det som att vara tillbaks i den kalla natten. Känslorna jag hade då är något som aldrig kommer försvinna. Paniken och dödsångesten. De sista tankarna innan sista slaget jag minns. Att det är nu livet slutar. Hur förbannat orättvist det är, och att jag hade velat sagt så mycket till de jag älskar. Sen vet jag inget mer…

Det gör så ont att skriva om det här. Jag har knivar i bröstkorgen just nu.
Jag gör det inte för att söka sympati eller förståelse. Jag gör det för min egen skull. För att jag ska orka.
Orka göra det sista för att sedan få låta allting vara ett kapitel i livet, ett avslutat sådant. Men jag kan inte gå vidare förrän jag satt punkt.

Därför har jag bestämt mig att en gång för alla ta tag i det sista. Jag tänker och jag SKA ha min uppgörelse. Något annat accepterar jag inte.

Och just därför har jag avgett det finaste nyårslöfte jag kan ge mig själv. Jag ska sätta mig själv främst detta år och inte ta på mig saker och hjälpa andra hela tiden. Det kommer bli svårt men jag måste för min egen skull.

Jag tar på mig otroligt mycket och för många människor. Jag är en duktig talare, skrivare, krigare. Men när jag kämpar och hjälper andra hela tiden så glöms mitt eget bort. Vad har jag för att hjälpa andra på detta vis? Ingenting. Kanske framstår jag som en bättre medmänniska i mångas ögon men inte allt för sällan så ser många möjligheter med att utnyttja en. Sådant märks främst genom tacksamhet. Finns det någon? Tyvärr inte. Vad får jag då ut av allt. När det går så långt att folk inte frågar om hjälp längre, nej de FÖRVÄNTAR sig hjälp. Som ni säkert förstår så är det ohållbart.

Jag själv kämpar som en idiot fysiskt. Jag är försatt i en smärta som jag inte ens vill min värsta fiende. Därför måste jag nu tänka på mig själv. Jag måste kriga för MIG! Det är för MIN skull jag ska ta alla krafter jag har och avsluta detta hemska kapitel en gång för alla.