Tycker det är förjävla märkligt hur vissa verkar resonera och tänka och man blir rent av sårad många gånger.
Varför verkar vissa envisas med att föräldraskap är en sjukdom? För det är ju så ni måste tänka. Att gå utanför dörren är inte att tänka på därför frågar vi heller inte om hon vill följa med? Men det är ju egentligen minsta bekymret. Barnvakt går alltid att ordna och vi är (hör och häpna) faktiskt två föräldrar i detta hushåll.
Så vad är problemet? Varför blir man aldrig ens tillfrågad längre? Är man en tråkig människa för att man fått barn? Är man förbrukad som vän?
Det som förvånad mig allra mest är ändå att när man planerar att ha fest själv då jäklar skrivs det och alla vill komma.
Jag är trött på det, förbannat trött och folk får ta åt sig och bli hur sur de vill nu men ni fattar inte hur det känns.
Ska bli så skönt och flytta härifrån när tiden är inne. Ut på landet och bort från detta inavelträsk. Då kommer jag förstå varför ingen hör av sig åtminstone.
Känner även jag igen mig! Många som försvunnit sen jag fick min dotter i augusti.
Känner igen mig. Men min tröst var och är:
När man får barn så märker man vilka som är ens sanna vänner och det är också dem vänner som följer dig långt in i livet.
Det är så sant som det är sagt. Man har verkligen fått överbevisat vilka vänner som finns på riktigt och vilka som bara är ytliga typ ”festkompisar”.